1. Kärnvittringselement: krom (Cr, 1,50–2,00 %)
Fungerar som grunden för att bilda det skyddande rostskiktet, som reagerar med syre för att producera kromtrioxid (Cr₂O₃).
Denna oxid penetrerar rostskiktet och omvandlar lös järnoxihydroxid (FeO(OH)) till tät, vidhäftande alfa-järnoxihydroxid (-FeO(OH)), vilket skapar en fysisk barriär som blockerar fukt och syre från att nå stålsubstratet.
2. Kritiskt synergistiskt element: Koppar (Cu, 0,20–0,30 %)
Accelererar förtätningen av rostskiktet och minskar upplösningshastigheten av järnoxid.
Kopparjoner anrikas i gränsytan mellan rostskiktet och substratet och bildar kopparoxid (Cu₂O), vilket ytterligare förbättrar rostskiktets stabilitet och motståndskraft mot spjälkning.
3. Hjälpförstärkande element: Fosfor (P, mindre än eller lika med 0,040 %) och nickel (Ni, mindre än eller lika med 0,50 %)
Fosfor främjar jämn tillväxt av rostskiktet, minskar risken för lokal gropbildning och förbättrar skiktets kontinuitet.
Nickel förstärker stålets seghet samtidigt som det stärker bindningen mellan rostskiktet och underlaget, vilket förhindrar patinaflagning orsakad av temperaturförändringar eller mekanisk påkänning.
4. Basstrukturelement: Kol (C, mindre än eller lika med 0,16 %) och mangan (Mn, 0,80–1,25 %)
Designen med låg-kolhalt (mindre än eller lika med 0,16 %) undviker karbidutfällning, vilket säkerställer god svetsbarhet och seghet hos stålet samtidigt som lokal korrosion orsakad av sammansättningsinhomogenitet minimeras.
Mangan ökar stålets hållfasthet och, i kombination med andra element, bibehåller det stabila mekaniska egenskaper hos underlaget, vilket ger ett solidt stöd för det skyddande rostskiktet.
5. Kontroll av skadliga element: Svavel (S, mindre än eller lika med 0,050%) och fosfor (strikt övre gräns)
Begränsar strängt innehållet av skadliga element som svavel för att undvika att bilda spröda sulfidinneslutningar, som kan fungera som korrosionsinitieringspunkter och äventyra rostskiktets övergripande integritet.
